Jag skrev att den första skivan var helt fantastisk, och nu har den tredje alltså kommit. Vad jag tyckte var så fantastiskt med den första var dess absoluta enkelhet. Det var en vacker röst ackompanjerad av enkelt gitarrspel.
Carla Brunis nya skiva gör mig med detta i åtanke mycket besviken - förväntningarna faller platt ner till marken redan vid de första tonerna, som utgörs av ett hackigt och skrällt piano. Jag har ett vagt minne av att jag efter att ha lyssnat på den andra skivan, No promises, ansåg att Bruni gjorde sig bättre på franska och italienska än på engelska. På Comme si de rien n'était (den nya) tycker jag nog att covern av den gamla klassikern "You belong to me" är en av de bättre låtarna - detta är väl egentligen den enda som lever upp till den enkelhet som stod att finna på Quelqu’un m’a dit.
Om det är någon som nu står och väger mellan att köpa och inte köpa den nya skivan, så vill jag att ni först ska veta att den förutom hackigt skrällpiano också är uppfylld av sliskig saxofon och märkliga plingplongljud. Den vackra enkelheten är borta, och kvar finns endast ett smaklöst dussinalbum. Tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar