Att språket skulle definiera vår verklighet är väl en inte helt oanvänd filosofi. "Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga", lär Wittgenstein ha sagt en gång i tiden. Filosofin sätts helt underbart och illustrativt på prov i en av de mindre kända delarna av Gullivers resor, "Resan til Houyhnhnmernas land". I denna resa ska Gulliver berätta för de förfinade hästarna om människornas värld, och då han ska tala om saker som krig och imperialism måste han hela tiden tala om "sådant som inte finns" - ord för olika mänskliga fenomen finns inte i Houyhnhnmernas språk och går därför inte att tala om, helt i enlighet med Wittgensteins teori.
Detta är någonting jag funderar över då jag på P1s Vetenskapsradion hör om ett experiment brittiska och australiska forskare gjort med aboriginska barn. Experimentet visar att barnen hos det aboriginska folket kan räkna, trots att det inte finns några räkneord i det aboriginska språket. Detta resultat visar ju, precis som artikeln på SRs hemsida påpekar, att människan faktiskt har förmågan att tänka utan ord.
Men egentligen borde det väl vara självklart att vi kan både tänka och kommunicera utan ord - en tanke går att gestalta i bild, en uppmaning med en gest. Då jag själv sätter Wittgensteins teorier i direkt koplling till de som senare utvecklats av Gramsci är det nästan lite märkligt att jag började filosofera över det här då jag hörde om de aboriginska barnen. Jag tänker mig en diskussion där språket är det som definierar vårt samhälle; hela vår kultur...
Har det britt-australiska forskarteamets upptäckt förändrat detta på något sätt? Förmodligen inte, men det var ändå en tanke som slog mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar