Shane Meadows, regissören till "This is England", har gjort en film vars hela syfte är att få folk att köpa fler tågbiljetter mellan London och Paris - någonting som givetvis kritiserats. Frågan vi måste ställa oss här är huruvida detta nödvändigtvis måste inskränka på det konstnärliga i en film.
Ingrid Stigsdotter ifrågasätter filmens budskap i Sydsvenskan och hennes ifrågasättande är säkerligen till mångt och mycket riktigt. Det är förmodligen inte riktigt realistiskt för två fattiga stackare att få upp hoppet bara för att de sitter på tåget till Paris. En helt riktig analys som lyfter fram att konst (vare sig det rör sig om litteratur, film, målning eller vad det nu kan vara) ibland döljer verklighetens verkliga och hemska natur. Men detta är inget ovanligt - konsten är ofta verklighetsflyende, och har så alltid varit.
Inte heller är det nytt med företagssponsrade filmer. Som Stigsdotter själv påpekar förekommer det produktplacering även i de gamla Bondfilmerna från sextiotalet. Med tiden har filmbolagens vinstkrav blivit alltmer absurda och det är inga små klirr i kassan som krävs för att Hollywood ska vilja satsa på en film. Biljettpriserna på bio höjs alltmer och publiken sviker (visserligen med en uppgång den här sommaren). Det pekas på förlorade inkomster på grund av fildelning, men jag tvivlar starkt på att filmindustrin tackat nej till den extra inkomsten om så inte vore fallet.
Att vi får företags budskap inpräntat i de konstverk vi betraktar är nog helt enkelt någonting vi får leva med så länge vi lever i ett kommersialiserat samhälle. Men å andra sidan - kan inte detta fenomen i sig ses som en konstnärlig reflektion över just detta samhälle?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar