Min son har förmodligen världshistoriens fulaste hjälm. Han har en sådan av två skäl:
1. Den kostade ungefär tre gånger så lite som hjälmar i mer könsneutrala färger.
2. För att kunna särskilja vilken av hjälmarna som var inställd på vilket barn, köpte vi en av varje - det vill säga en blå och en rosa. För Bumbi var det inte ett alternativ att han skulle ha den blå; bästisen hade en likadan rosa, då skulle han också ha en sådan.
Utöver att den är ful, har jag sedan inte tänkt så mycket mer på det. Tills för ett par veckor sedan då jag hämtade på förskolan. Bumbi brukar ta cykeln då vi går dit och då barnen denna specifika dag var ute på gården när jag kom gick jag först in för att hämta hjälmen. Ute på gården tittar en liten tjej (fyra och ett halvt, fem kanske?) förvirrat mellan Bumbi och hjälmen. Till slut tittar hon på mig och säger:
"Är det där hans hjälm?" Jag svarade ja, och hon fortsatte (än mer förvirrat) "Men... är den en tjej?" Här svarade jag att nej, det var en pojke.
"Men varför har han en tjejhjälm? En sån hjälm kan ju inte pojkar ha."
"Jo, det är klart de kan. Varför skulle de inte kunna det?" frågade jag.
"Men den är ju blommig. Det är ju bara tjejer som kan ha blommor." Jag svarade att jag tycker absolut att pojkar kan ha blommor, speciellt om de tycker det är fint. "Tycker inte du att hjälmen är fin?" avslutade jag.
Hon fortsatte gå vidare om att pojkar absolut inte kan ha blommor - hon var helt knäckt av detta hemska som jag tydligen tagit med. Jag tog mina barn och gick innan Bumbi blev alltför uppmärksam på vad det var hon stod och sa. När vi gick därifrån hörde jag hur tjejen fortsatte gå på och gå på om att han inte kan ha en tjejhjälm om han är pojk. Idag på lekplatsen fick jag samma fråga igen.
"Varför har han en tjejhjälm?"
Och jag ber att han ska fortsätta att inte bry sig om sånt. Men där lär jag väl be förgäves.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar