Idag kom jag gråtande hem från affären. Bumbi hade följt med, som alltid då just jag handlar, och var på sitt allra mesta jag-är-glad-men-lyssnar-inte-humör. Vi inledde besöket med att stå och titta på varenda jäkla leksak i affären, och för varenda grej fick jag förklara att "Nej, idag ska vi inte ha några leksaker". Det tog nog dryga tio minuter bara det. Sedan hade vi lyckats få tag på typ den äldsta scanner som fortfarande kan sägas fungera, vilket gjorde att vi fick stå ca tjugo gånger så lång tid med varje vara innan den faktiskt var inscannad. Bumbi lyckades tjata till sig lite kex och smoothie från Sempers småfolk-serie och gick sedan vidare till frukt- och grönsaksdisken där han tydligen skulle ha varenda jäkla frukt eller grönsak också. Alltså fick även den delen av affären bli en lång rad debatterande och kompromissande. Jag antar att jag mest borde vara tacksam över att det hela åtminstone gjordes i god stämning och inte med ett ackompanjemang av gnäll-gnäll-gnäll.
Efter att ha varit i affären en dryg timme (vi brukar ta oss dit och hem på kortare tid, veckohandling eller ej) lyckades vi ta oss till en kassa och betala. Debatterandet fortsatte för att jag skulle få honom att gå vidare från helikoptern (ni vet, en sån där en lägger en tia i så rör den på sig en stund) och parkera sin lilla vagn. När jag sedan ska parkera den större vagnen är det något strul, så jag kan liksom inte få in den i raddan av vagnar. Och mitt när jag står och fipplar med det här springer ungen i väg, snabbt som attan, runt ett hörn och vidare ut på parkeringen. En ung tjej som tidigare stått och tittat på barnböckerna när Bumbi trots mina försök att slippa dragit mig dit, stod och stirrade efter honom och såg chockad/livrädd ut.
Hela bilresan hem försökte jag få Bumbi att förstå att han inte kan stoppa bilar genom att bara sträcka ut handen och säga "stopp", hur mycket han än tror det. Väl hemma tvingade jag maken att illustrera att Bumbi inte ens kunde stoppa honom genom att sätta upp handen - och han hade tidigare gått med på att bilar kanske var starkare än pappa (om än inte starkare än Bumbi själv). Innan vi gick in fick han försöka lyfta bilen, varpå jag förklarade att det är ännu svårare att stoppa en bil som dessutom är i rullning. Budskapet gick dock inte fram ("Men mamma, jag sträcker ju bara ut handen!"). Ungen är verkligen en modig liten skit, ibland alldeles modig för sitt eget bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar