Ja jag hade ju lovat, så Bumbi och jag gick på den där cirkusen igår. Jag sa lite uppmuntrande ord till ungdomarna som stod utanför och demonstrerade (de var nog sammanlagt fem) och satt sedan med en dålig smak i munnen så fort djur var inne i manegen. Bumbi uppskattade clownen och akrobaterna allra mest, vi gick hem tidigt och konstaterade gemensamt att vi inte ska gå på cirkus med elefanter mer. De gav faktiskt inte särskilt mycket för vår underhållning, och vi vill inte betala pengar för att hjälpa till att skada dem.
Själv tycker jag att cirkus som sådan är något alldeles magiskt (med eller utan djur), och det jag uppskattar allra mest är precis i början då cirkusdirektören hälsar välkommen och en himla massa artister är inne i manegen samtidigt. Cirkuskaos med akrobater som står på händer eller hänger högt upp i luften och balanserar. Jonglörer som kastar alla möjliga saker både framåt och bakåt, och alltid lyckas fånga det som är kastat.
Under föreställningens gång kan jag dock inte låta bli att tänka aningen för mycket under numren som framförs, och istället för att känna magi undrar jag hur en kan vara funtad egentligen. Hur en är funtad för att dedikera sitt liv åt saker som att gå ner i spagat med en hund balanserandes på huvudet. Eller för den delen hur lång tid av (meningslös?) övning som måste ha krävts för att bli en fena på att stoppa in pingisbollar eller liknande i munnen och få dem att flyga några meter upp i luften och sedan fånga igen. Det är ju helt knäppt. Fascinerande, men åh så knäppt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar