I söndags bevistade jag en uppsättning av Lunds Studentteater. Det var ju knappast så att jag kunde låta bli då jag fått reda på att de skulle sätta upp Gerd Brantenbergs gamla klassiker Egalias döttrar.
Då jag var femton fick jag låna Brantenbergs bok av min kusin, och jag la den ifrån mig först då jag tagit mig ifrån sida ett till slutet i ett svep. Det tankespel som utlöser sig när man läser den norska författarinnans ord är hänförande. Berättelsen utgör bra litteratur på många sätt; en viktig del utav storyn utgörs av en lek med könsnormativa språkstrukturer och vi möts av en tämligen djupgående samhällskritik i form av ett tydligt synliggörande av könsmaktsordningen. Boken blandar enkla diskussioner med svåra; vi får möta idéer om jämställdhet och dess konflikter med klasskampen (inte för att jag säger att det måste finans en konflikt, men tyvärr har det ju i vissa sammanhang blivit så).
Ja, berättelsen utgör i sig ett stycke bra litteratur. Eller åtminstone så gör boken det. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om det drama som den senaste veckan satts upp här i Lund. Handlingen blev något lam, ja helt enkelt alldeles för banal, för att det någonsin skulle kännas riktigt intressant. Visst framkom en del av de saker som gör boken så bra, men tyvärr var det mest snuddanden på ytan. Vi kunde märka en del av den språkliga leken och visst fanns den feministiska samhällskritiken ständigt närvarande. Men allt som handlade om klass hade tagits bort. Och jag störde mig också på att publiken verkade tycka att det var lite väl kul, lite väl löjeväckande att se de manliga skådespelarna i smink och slips. Kanske var det jag som satt och var pk, på dåligt humör och allmänt tråkig – men jag vill nog ändå hävda att allvaret i det fysiska förtrycket helt och hållet gick förlorat i en dramatisk uppsättning. Och om inte i en dramatisk uppsättning i sig, så åtminstone i den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar