Omoraliskt=förkastligt?

I dagens Sydsvenskan för en litteraturvetare från Stockholms universitet ett resonemang om estetik vs. moral, gestaltat med Maja Lundgrens och Lars Noréns utlämnande böcker - Myggor och tigrar och En dramatikers dagbok. Artikelförfattaren gör hänvisningar till Strindbergsfejden som jag inte riktigt förstår, och gör kopplingar mellan de bägge aktuella författarna som känns lite oinspirerade. Vad gäller Strindbergsfejden ter sig resonemanget för den oinsatta något luddigt, och jag måste erkänna att jag känner mig just oinsatt.

Resonemanget verkar gå ut på att vi har att ta ställning till om huruvida vi vill se att ett verk är bra eller inte, baserat på dess moraliska eller dess estetiska innehåll. Han skriver att Maja Lundgren blev sågad medan Norén blev hyllad - detta menar han kan bero på att Lundgren haft en ideologisk agenda medan Norén haft en estetisk. Visserligen kan denna analys vara intressant i allra högsta grad, men faktum kvarstår att Maja Lundgren faktiskt skrev en bok av litterärt undermåliga kvaliteter. Trots att hennes existensberättigande som författare sedan tidigare varit uppbyggt på någonting litterärt. Som ideolog framstår hon mest som gnällig, lite tafatt och allmänt paranoid. Hon bygger upp en hel kritik av den mansdominerade kultureliten på dolda meddelanden som hon anser är publicerade i en av Sveriges största kvällstidningar för att trakassera just henne själv.

David Gedin, litteraturvetaren från Stockholm, avslutar hela sitt resonemang med att fråga sig om vi inte borde förkasta även Noréns bok - han menar att det kanske inte borde spela någon roll att detta verk faktiskt har sina litterära kvaliteter, utan att det omoraliska innehållet borde få oss att vilja förkasta den ändå. Jag säger nej. Har en bok uppfyllt antingen det litterära eller det ideologiska på ett bra sätt, så kan det vara värt att ge boken en chans - i min mening uppfyllde inte Maja Lundgren något kraven.