Efter att dagens demonstrationer, tal och allt sånt där var avslutat idag satt jag med en vän och diskuterade livet över en kopp te. Vi kom in på definitionerna ”pojke” och ”man” och började diskutera vad som låg bakom dessa begrepp. Man skulle kanske kunna hävda att någon som bott hemifrån i drygt tio år borde ha tillräckligt med livserfarenheter för att klassas som man, men då ledde tankespåren genast vidare – vad ingår egentligen i begreppet livserfarenhet?
Vännen och jag känner en man som visserligen har bott hemifrån i över tio år, men som inte behövt arbeta en dag i sitt liv. Han bor i en flådig lägenhet mitt i stan, där han visserligen städar och diskar själv, men som han knappt behövt betala en spänn för. Klarat av åtskilliga terminer vid universitetet har han också gjort, men på somrarna har han inte behövt känna den ångest som alla vi andra studenter fått känna; han har inte behövt oroa sig för sin ekonomiska situation, utan mest kunnat glida runt. Han har aldrig varit involverad i ett förhållande, men verkar heller inte ha varit olyckligt kär. Mannen i fråga är med andra ord över trettio år gammal, men har inte behövt kämpa för någonting i hela sitt liv. Kan han då anses ha samlat på sig tillräckligt med livserfarenhet för att uppnå titeln ”man”?
I ett försök att reda ut begreppet hittar jag på ett forum en person som tänkt lite samma tankar som jag. Denne målar upp ett exempel med extremiteter, där en person som mist hela sin familj, är uppvuxen i slummen och har hunnit med både företagande och universitetsstudier ställs mot en som fortfarande bor hemma och får allting skött åt sig, men som är något år äldre än den förstnämnda. Personen på forumet undrar då vem som anses ha mest livserfarenhet – den som är äldre, eller den som varit med om mest. Svaret torde vara självklart – det ingår ju i själva ordet ”erfarenhet” att man ska ha upplevt saker, varit med om en del. Problemet är att begreppet ”livserfarenhet” inte alltid behandlas på det viset.
Ofta får man som ung (inte minst som ung och engagerad) höra att man ska vänta och se, att saker och ting – perspektiv – kommer att förändras efter hand och att man så småningom kommer att inse hur det egentligen är. Och visst ligger det någonting i att ens bilder förändras. Livets erfarenheter ger en givetvis nya perspektiv, men frågan är vilka perspektiv som verkligen räknas? Kan någon som aldrig behövt kämpa för saker verkligen räknas till skaran med erfarna och visa, som ska få representera även de som kämpar varje dag? Kan de som inte behövt kämpa någonsin nå upp till statusen tillräckligt erfaren för att räknas till skaran ”vuxna”? Och om så inte är fallet – borde inte de som fötts med några miljoner på banken och fått allting serverat på silverfat omyndigförklaras, eller nåt?
1 kommentar:
Haha... ;)
Skicka en kommentar