Jag pratade med en kvinna om ryggont häromveckan. Hon berättade att de upptäckt att hennes 13-åriga dotter har skolios. Tydligen har kvinnan, jag kallar henne K., tidigt i dotterns liv sett att dotterns rygg varit sned. Hon har gått till skolläkare, skolsköterskor och vårdcentraler och fått alla sina frågor bortviftade. De har sagt till henne att hon sett i syne, att det inte alls varit något fel.
K. lyckades dock inte bli av med sin oro - hon tyckte sig se att dotterns rygg blev allt sämre med åren, och om skoliosen är allvarlig är det bra om en kan få en vårdplan och stöd så snart som möjligt i livet.
K. tog sin dotter till en privatläkare, som i sin tur skällde ut K. och sa att sådant där fick hon faktiskt ta med dotterns skolläkare. Jag förstår K., som är av utländsk härkomst, då hon säger att det kändes som att läkarna hade en "kom inte här och gnäll på vår fina svenska sjukvård"-attityd.
Men åren gick. K. tyckte återigen att det blev värre, men fick inget gehör för sin oro. Tills dottern bytte skola. På den nya skolan fick dottern gå till skolsköterskan för att göra en ny journal. Ganska tidigt på läsåret, var det här. K. hade släppt iväg sin dotter till en ny skola, och det dröjde inte alls länge förrän hon fick ett samtal från en sköterska. Denna sköterska ringde med ett budskap.
-Din dotters rygg är sned.
K. svarade att hon visste detta. Hon skulle nu äntligen kunna få hjälp med dotterns problem. Men då hon berättade detta för mig, då förstod jag att det inte riktigt var nog. När detta besked väl kom, då hade K. blivit trampad på i så många år. Under alla dessa år hade dottern inte fått hjälp. K. sa att hon var orolig för dotterns framtid. För hur dottern skulle klara av en eventuell graviditet någon gång. För hur dotterns organ skulle komma att må om ryggen sjönk ihop alltför mycket. K. sa, att om dotterns bekymmer blivit uppmärksammade i mycket yngre år, så hade dottern kunnat få hjälp med att bygga upp grundmuskler för att leva ett bättre liv. Dottern tränar en del idag, men en del av träningen har hon lagt av med. K. misstänker att det är för att den redan gör för ont. K.s dotter vill inte följa med K. och köpa kläder. Det är för smärtsamt att gå omkring.
K. skyller på sig själv. Nästan tårögt sa hon att hon alltid kommer att undra vad hon hade kunnat göra bättre. Att hon alltid kommer att förebrå sig själv för att hon inte stod på sig mer. Hon kommer alltid att känna sig lite lite sämre, för att hon själv inte tycker att hon gjorde tillräckligt för att hjälpa dottern med sitt fysiska problem.
Någonstans här gick någonting väldigt fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar