En resa i rampljuset - Carla Bruni

För ett bra tag sedan fick jag via last fm tips om en sångerska vid namn Carla Bruni. Vi den aktuella tidpunkten hade jag aldrig förr hört talas om henne, trots att hon tydligen förutom musiken hade en tämligen lyckad karriär som modell bakom sig. Sedan jag hittat henne har jag åtskilliga gånger lyssnat till hennes första skiva, "Quelqu'un m'a dit", och hon hamnade ganska så snabbt högt upp på listan över mina mest spelade artister. Hennes musik talar för sig själv, den är helt fantastisk - läs mer om hennes inspirationskällor här.

Nu antar jag att de flesta av er som läser det här redan känner till Bruni - om inte hennes musik, så åtminstone till namnet. För ett halvår sedan haussades hon nämligen upp en hel massa i media, då hon börjat dejta den franske presidenten Nicolas Sarkozy. Nummer 2/08 av Språktidningen uppmärksammade mig på att hon borde varit aktuell i media en hel del tidigare, i en kort notis om att ordet "flamma" i samband med henne börjat användas även om män. Ett exempel står att finna i Aftonbladet, i en artikel där en rad av Brunis tidigare kärleksintressen räknas upp.

Nu är Bruni ånyo på tapeten, då hon i sommar släpper en ny platta (intressant att notera är att försäljningen av hennes gamla skivor inte verkar ha påverkats av att hon numera är Frankrikes "första dam"). Långt innan skivan släpps har den redan fått en hel del uppmärksamhet- tydligen ska hennes musik nu anses vara viktig att granska av rent diplomatiska skäl, vilket ger henne en helt ny dimension utöver de rent konstnärliga att tampas med. Nu då hon gift sig med Frankrikes president är det med andra ord uppenbart att hon inte längre har rätt att verka som sin egen, utefter sina egna preferenser. (Någonstans kan jag tycka att det är djupt tragiskt att politikers familjemedlemmar blir så hårt granskade med syfte att få hållhake på politikerna i sig - som om de inte vore egna individer allihop. Detta är för övrigt fenomen som om och om igen skildras i populärkulturen, som inslag i olika TV-serier eller i filmer som First Daughter från 2004).

Den franska högertidningen Le Figaro har fått tjuvlyssna på det kommande albumet och bedömt att det inte finns någonting på plattan som kan komma att utgöra några diplomatiska bekymmer. DN rapporterar dock att den franska tidningen redan fått fel, då den colombianska regeringen redan reagerat på en textrad säger någonting i stil med "du är mitt tjack, mitt afghanska heroin, mitt colombianska kokain". Den colombianske utrikesministern Fernando Araujo medger visserligen att de i Colombia har problem med knark, men menar att de vill ha hjälp från andra nationer att motverka de problem som finns. Tydligen anser han att Brunis metafor för beroende är ett rättfärdigande av de knarkproblem som finns just i Colombia.

Skivan blir än mer intressant då jag får reda på att en av de två låtar på skivan som inte är skrivna av Bruni själv, är en tonsatt dikt skriven av den franske författaren Michel Houellebecq. Houellebecq är nämligen en författare som gjort sig känd genom att skriva provocerande romaner med intertextuella och teoretiska kopplingar åt alla håll och kanter. Jag har bara läst en av hans böcker, men det är en bok jag varmt kan rekommendera. Plattform utmanar hela vår västerländska världsbild och förespråkar sexturism som ett medel för att lösa de ekonomiska skillnader som finns mellan "öst" och "väst".

Mer spännande kombination än Bruni, Houellebecq och den politiska hetluften är nog svår att finna, så håll utkik efter Brunis nya platta nu till sommaren. "Comme si de rien n'était" ska släppas den 21 juli.