Svart panter

En av de absolut bästa filmer jag någonsin sett är Melvin van Peebles Panther från 1995. Det måset ha varit i början av gymnasiet eller slutet av högstadiet som denna fantastiska rulle blev den allra första att få mina tårkanaler att svämma över. Det hela är en spelfilm vars ambition är att på ett verklighetstroget sätt som möjligt skildra de Svarta Pantrarnas historia (sedan är det givetvis så att denna historia kryddas genom att vi "lär känna" de enskilda karaktärerna och på så sätt blir ännu mer rörande).

Filmen väckte helt klart ett intresse för det som hände i 60-talets USA, och någon gång under åren som följde efter det att jag sett filmen sprang jag på Gene Marines bok The black panthers på en loppis - en bok som ändock blev liggande fram tills alldeles nyligen. Marine var journalist och arbetade på samma tidning som Eldridge Cleaver, en av de högst uppsatta inom Black Panther Party, som var på flykt undan lagen då boken skrevs. Marine kan alltså sägas ha en viss personlig koppling till en av de inblandade, men han inleder boken med att förklara att han själv är vit och därför aldrig kan förstå de svarta pantrarna helt och fullt. Han skriver att han som vit är något rädd för pantrarna, men att han - som alltid då han gör en journalistisk iakttagelse - ska försöka komma så nära förståelse för sitt objekt som möjligt.

Han utgår ifrån att alla vita i sig tillhör en rasistisk tolkningsgemenskap (då en sådan är så djupt rotad i vårt samhälle), och det är med detta han förklarar sin egen rädsla. Med denna utgångspunkt söker han så lägga fram vad som hänt i de svarta pantrarnas historia. Han visar hur vit media har samspelat med det vita rättsväsendet och en i stort sett vit polisstyrka. Han visar hur polisen ständigt gjort "rutin"-kollar i svarta områden på ett sätt som inte gjorts i vita områden, och menar att detta varit ett sätt att få den svarta befolkningen att känna sig kriminell, och känna sig underlägsen. (Här är det ganska lätt att dra paralleller till polisbilarnas märkliga sätt att närvara i Rosengård, som inte förekommer i Limhamn. Även i dagens Sverige saktar polisen ner då de kör förbi ett invandrargäng på ett sätt de inte gör då de passerar ett gäng med "etniskt svensk" bakgrund.)

Historien om de svarta pantrarna är djupt inspirerande, och den ställer mycket frågor. Detta är en historia som i sig får oss att fundera över olika sorters kamp. Då Black Panther Party grundades var det vita rättssystemets lag någonting som utgjorde en stor grundpelare i deras verksamhet. Trots att partiet motsatte sig just detta vita rättssystem, var det med lagen skapad av just detta system som pantrarna valde att föra sin kamp. De såg till att lära sina medlemmar vilka rättigheter de hade, och att utnyttja dessa rättigheter till fullo. Genom att kunna lagen väl, var det möjligt att utnyttja den utan att någonsin gå över gränsen.

Den lag som blev mest uppmärksammad av de svarta pantrarnas utnyttjande var den dåvarande vapenlagen. Pantrarna valde att bära vapen i syfte att kunna försvara sig mot polisen eller andra vita som riktade vapen mot dem utan "giltig" anledning, och de lärde sig vapenlagen utan och innan - vilken sorts vapen du fick ha om du suttit i fängelse, hur dina vapen fick vara laddade i olika situationer osv. Trots att pantrarna aldrig bröt mot lagen kände sig "samhället" hotat av det faktum att många svarta börjat bära vapen i den utsträckning de gjorde - lagen ändrades och blev långt mer restriktiv. Efter att lagen ändrats började en spricka växa inom Black Panther Party, mellan de som ville fortsätta följa lagen trots ändrade förutsättningar och de som ville fortsätta bära vapen, och helst också göra revolution.

Oavsett vad jag tycker om frikostiga amerikanska vapenlagar, så måste vi här ha i åtanke är att de flesta av partiets medlemmar och sympatisörer kom från fattiga områden och misshandlades och behandlades allmänt jäkligt illa av statsmakten på daglig basis. De hade börjat se en ljusglimt då de insåg att de hade rätt att bära vapen och hade rätt att använda dessa i syfte att försvara sig själva och när denna ljusglimt togs ifrån dem var det många som inte ville släppa den. Konflikten handlade främst om hur en ville att kampen skulle föras: en fråga som inte nödvändigtvis är lätt att svara på...

Boken är en journalistisk skildring och gör inte några som helst anspråk på att vara vetenskaplig (även om den till och från skildrar vetenskapliga teorier som Black Panther Party förhöll sig till; även om Marine vid flertalet tillfällen hänvisar till vetenskaplig forskning för att visa att hans egna utgångspunkter har en faktisk giltighet). Boken känns dock oerhört relevant för sin samtid: den skrevs medan Eldridge Cleaver var på flykt och då Huey Newton satt och väntade på sin rättegång. Marines skildring utgör en mer sympatisk motbild till de skildringar som förekom i vanlig media. Författaren sticker inte under stol med att Cleaver var en flerfaldigt dömd - och skyldig - våldtäktsman. Han påstår heller inte att Huey Newton inte gjort sig skyldig till polismord: han visar och dock att detta, med hänsyn till den bevisföring som fanns att tillgå, inte var särskilt troligt.

Den bild som målats upp i "vanlig" media (ni vet, den som vi här i Sverige brukar kalla för "den tredje statsmakten") var långt mindre tillmötesgående mot dessa aktivister, som ständigt trampades ner på grund av sin hudfärg. Den vanliga pressen valde att sätta sin tilltro till de poliser som mycket väl kan ha legat bakom trakasserierna, snarare än till de bevis som fanns. Säg - hur skulle du vilja föra kampen i en sådan situation?