Kulturbidragssystemet fungerar inte som det bör, enligt en granskning gjord av Riksrevisionen. En del av kritiken består i att pengar går till samma institutioner år efter år, vilket genast väcker tankar hos mig. Vid andra tillfällen har jag sett kritik riktat mot kulturbidragssystem för att verksamheter inte kan räkna med att få bidrag regelbundet, och därmed inte hålla verksamhet igång kontinuerligt.
Det jag ser här är väl främst en krock mellan arbetsmiljöfrågor för kulturarbetare och mål om faktisk mångfald i kulturen. På ett kulturellt plan vill jag instämma i den kritik Riksrevisionen riktar mot kulturbidragssystemet - det är ett problem att samma institutioner kammar hem bidragen år efter år, eftersom det lämnar nya (kanske mer innovativa) institutioner och verksamheter utan resurser. Problemet här är att jag samtidigt vill se att kulturarbetare ska få samma rättigheter som jag önskar alla andra på arbetsmarknaden - en trygg och stabil anställning, ett och samma ställe att gå till om dagarna: helt enkelt en vetskap om att ens arbete inte bara kommer att försvinna nästa dag.
Om vi ser till att omdirigera bidragen för att skapa en större mångfald i kulturvärlden (vilket torde vara nödvändigt för att uppnå de mål som faktiskt finns med offentligt finansierad kultur), är risken stor att detta samtidigt resulterar i sämre villkor på arbetsmarknaden för kulturarbetare. Hur ska vi egentligen gå tillväga för att ta tag i sådana här problem? I vilken ände ska vi börja? I vilken ände vill vi att det ska sluta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar