Knytnävar hit och knytnävar dit

En knytnäve kolhydrater, en knytnäve proteiner och två knytnävar grönsaker. Så fick jag häromdagen höra på jobbet att en ska äta för att hålla vikten. Och vid en snabb googling kan jag konstatera att det finns en himla massa kostråd uppbyggda kring storleken på ens händer.

Nu undrar jag så klart: ska jag äta en knytnäve lax, eller ska jag äta en knytnäve torskfisk? Ska jag äta en knytnäve fläskkött eller ska jag äta en knytnäve bönor?

Är det bara jag som ser skillnaden?

Ingen parodi

En skulle kunna tro att det är en parodi, men det är det tydligen inte.

posted from Bloggeroid

Vad mer behöver sägas?

Tidigare kulturministern Bengt Göransson uttalar sig på just området kultur/politik/kulturpolitik i Sundsvalls tidning. Jag tänker inte tillägga någonting, för han säger redan det som behöver sägas.

LÄS!

Att lära sig av historien

Folk klarar inte av att dra paralleller mellan olika historiska händelser, eller mellan en historisk händelse och någonting som sker idag. Detta konstaterar den norska filosofen Lars Gule i dagens Filosofiska rummet, som är ett specialprogram i samband med Breiviks dom i fredags. Folk ser tillbaka på judehatet på 40-talet med förakt, samtidigt som islamofobin breder ut sig enormt världen över. "Folk på 40-talet var ju dumma och fördomsfulla, men det här är ju en annan sak - muslimer är ju såhär på riktigt..."

Humaniorans funktion på universiteten och i samhället i stort är ofta ifrågasatt, eftersom det inte på ett sätt som är klart och tydligt för en femåring går att visa hur humanioran leder till jobb. Inom humanioran, såväl som inom samhällsvetenskapen, lär du dig att analysera skeenden i historien eller samtiden. Du lär dig se på världen med ett bredare perspektiv, att inte bara titta i den lilla lådan och föreslå samma lösningar som föreslagits tidigare. Du lär dig att ifrågasätta och inte bara säga tack och amen till det som presenteras i din omvärld. Framför allt så lär du dig att världen aldrig eller sällan är helt svart eller vit.

Om någon tvivlar på att denna typ av bildning behövs i dagens samhälle, så vill jag hänvisa till följande exempel:

Företrädare för riksdagsparti (som folk alltså röstar på) tycker att det faktum att Breivik hade ihjäl 77 socialdemokratiska ungdomar på pin kiv är överslätningsbart, och att han därför borde få asyl i Sverige.

Företrädare för samma politiska parti tycker att islam bör förbjudas enligt lag. Religionsfriheten ett minne blott.

Återigen företrädare för samma parti tycker att fler borde trakassera somalier. För att de kommer från Somalia. Som alla vet är ju ens födelseort ett väldigt aktivt val, så nu kanske jag skjuter mig själv i foten då jag framför detta som bevis för att världen är sjuk?

Och kom nu inte och säg att detta bara är ett par enstaka människor som accepterar den här typen av tankar - det är alltså i ett riksdagsparti sådant här yttras, alltså ett parti som av svenska folket bjudits in i det politiska finrummet. En har ju fått skämmas för mindre...

Jag är blaskan som kommer från livsmedelsaffären?

Alex tipsade om ett test som analyserar dina statusuppdateringar på Fejjan för att se vilken svensk tidskrift du är. Tydligen är jag ICA-kuriren.

Eftersom jag blev lite nyfiken på vilka ord som flashade förbi och jag inte tittade jättenoga första gången, råkade jag göra testet igen. Nu blev jag nån tidning som heter "Vin och bar". Har jag nämnt att jag är nykterist?

Och eftersom jag inte blev samma de två första gångerna fick jag ju testa igen, och igen. Nån restaurangtidning och "Allt om mat". Och så insåg jag hur slumpartat reklamaktigt det helt enkelt var - för orden som flashade förbi hade inte alls med mat att göra, utan såg mer ut som "hemma", "hund", "buss", "buss", "klädsel". Låter inte som något i vin- och mattidningar något av det?

Här kan du också göra testet. Om du har Facebook, alltså.

Stolt

Simmat. Bastat. Stretchat. Fortfarande jävligt ont i ryggen, men jag är åtminstone stolt över mig själv som försöker.

Husjakten, del 12

Varför kallas det egentligen för skambud, när det är säljaren som begär ohemult mycket?

Nåväl, kanske inser de snart att de aldrig kommer att få ett högre bud. Annars har jag ju börjat förstå att det alltid finns nåt som ser ännu bättre ut runt knuten. Jakten fortsätter.

Kretiva komplimanger

Igår var Bumbi ute på gården och lekte med ett par andra barn, Lo pch F. Bumbi och F gick omkring och slängde förolämpningar efter varandra under någon timme. Då jag tröttnade på detta föreslog jag att vi skulle ha en liten tävling, där vi skulle se vem som kunde säga snällast saker till de andra.

"Ja," sa F. "Jag vill börja."

"Okej," svarade jag. Eftersom jag tänkte att det var bra med en mjukstart föreslog jag att de skulle börja med att säga snälla saker till Lo.

"Okej," fortsatte F. "Lo - jag ska kalla dig Springabringa! Så - nu är jag färdig, nu är det din tur att säga någonting, Bumbi."

"Jaha," sa Bumbi. "Lo... jag vet vem som gjorde det!"

Sedan var komplimangtävlingen slut. Vad som besatte mig att lansera idén från första början var väl lite oklart, men jag fick ju åtminstone slut på de mer groteska tillmälena...

Hyresugnen, forts.

"Normalt sett ger vi ingen ersättning för det."

-Marks bostads AB om det faktum att vi levde utan ugn i två veckor. Jag känner att jag fått en helt ny sorts respekt för alla de människor jag hört säga att de aldrig mer kommer bosätta sig i en Marks bostads-lägenhet.

Middan

Idag åt vi ekologiska oxfilémedaljonger, rostade rotsaker, svampsås och grönsallad till middag. Till detta delade vi en flaska blåbär. Det var smaskens alltihop. Just sayin'.

Hälsan själv

På midsommarafton satt jag här hemma småsjuk och bloggade om att jag skulle bättra mig i mitt leverne. Hittills har väl det gått så där... Första steget till hälsan var långa familjepromenader. I de där efterlängtade barfotaskorna. Med 20 kilos övervikt. Det tog inte många promenader innan jag insåg att jag fått hälsporre. Det gör ont. Och blev dyrt (nya skor med bra stöd, inlägg och cykelkärra för att kunna transportera båda barnen själv utan bil).

Med hälsporren kom en paus i min nyfunna hälsosamhet - tills förra helgen då jag gick med en kompis på gym. Vi drog igenom hela kroppen, jag stretchade ordenligt och har gjort min qigong varje dag den här veckan. Jag har längtat och längtat efter att jag nu till helgen skulle hinna iväg och träna igen. Tills min rygg brakade ihop och jag knappt kan röra mig - typ som nackspärr fast i ryggen. Jävla fan. Simma skulle jag kanske klara - men att köra bil 3,5 mil till närmsta öppna badhus känns väl sådär...

Undrar varför min kropp hatar hälsa?

Husjakten, del 11

Kanske är det någon som undrar hur det gått med den där husjakten egentligen, kanske är det bara jag som bryr mig. Oavsett om ni bryr er eller inte kan jag avslöja att vi gått på varenda jävla husvisning som varit i byn de senaste månaderna. I princip. Vi har dessutom hunnit med en visning i en annan by, men inte heller där hittade vi något för oss.

Kanske ska jag påpeka att det de facto inte är vi som är kräsna - vi har faktiskt hittat bostäder att buda på, vi är bara inte redo att belåna oss lika mycket som många andra. Senaste budgivning förlorade vi med ett par tusenlappar, och de som låg över oss övervägde att dra sig ur då de tänkte att de kanske gått för högt (och detta ser jag som ett tecken på att vi gjorde rätt i att stanna).

Alla hus vi tittat på har givetvis haft sin egen särart, och jag skulle säkerligen kunna skriva både det ena och det andra om deras konstiga detaljer, som jag gjort så många andra gånger. Ibland tänker jag till och med ut roliga saker att skriva, men så kommer jag hem från visningen och blir bara allmänt deprimerad över att vi beskådat ännu ett hus som inte var någonting för oss. Och då orkar jag inte skriva alls. Jag tänker att snart ger jag upp och drar ut i skogen och bygger mig nåt litet jävla kyffe i skogen med hjälp utav vilka pinnar som jag nu springer över. Men så tänker jag en vända till och minns Stefan, i Sagan om Stefan. Om ni inte känner till den kan ni ju lyssna här:



Det verkar ju faktiskt jobbigt att bygga hus i skogen, så jag skiter nog i det.

Mer om husjakten hittar ni här.

Tre bra saker

På tal om att en förmodligen mår bättre av att välja att se de ljusa sidorna av livet, så vill jag tipsa om bloggen "tre bra saker". I all sin enkelhet är det upplyftande att läsa när bloggaren med jämna mellanrum lyfter upp saker som är bra med hennes liv - varken mer eller mindre än just det.

Kära härliga Assberg

De flesta som känner mig har nog hört mig svära både en och två gånger över det område jag är bosatt i. De avslutar inte renoveringsjobb, de fixar inte den trasiga ugnen i tid, i perioder har det varit mycket festande, våldsamma barn springer runt utan övervakning på lekplatsen, sandlådorna luktar kattskit flera meter bort, katter kissar i barnvagnen om vi glömmer den ute, grannen fick den låsta cykeln stulen från uteplatsen, alla grannar kedjeröker så att vi inte kan ha öppna fönster eller njuta av balkongen hur vi vill, kamphundarna slåss med varandra och gör oss oroliga för barnen... ja - listan kan göras lång och ännu längre, om en säger så.

Vad jag sällan talar om är allt det fina med Assberg - för visst finns det sådant också. Och förmodligen hade jag varit en mycket lyckligare människa om jag bara lärde mig se de sakerna istället för allt det dåliga.

Husen i kvarteret är faktiskt riktigt trevliga till utseendet - inte minst efter att de målade om häromåret. Vår gård omges av fyra hus, varav tre har två våningar och det fjärde bara har en. I mitten av alla husen finns en lekplats där barnen faktiskt kan springa och cykla i princip hur mycket som helst utan att vi behöver oroa oss för att de ska bli påkörda. På denna gård har Bumbi hittat sin allra bästa kompis, som han kan träffa en liten stund de flesta dagar. Förskolan finns fem minuter bort på gångavstånd (då lämnar jag ändå en del marginal för att Bumbi ska stanna och titta på diverse saker på vägen dit).

Anledningen till att saker och ting är dåligt skötta ibland är delvis de låga hyrorna - alldeles ypperligt när en försöker spara ihop till en sjysst handpenning på hus.

I kvartersstugorna, där även tvättstugorna finns inrymda, sker en hel del aktiviteter som kan vara bra för granngemenskapen. I den stuga som ligger vid vår gård är det ofta loppis, och tydligen också bingo med jämna mellanrum. I en stuga lite längre bort har de inrett en snickerbod, där en kan få komma och få lite handledning då och då. Förutom loppisen har vi aldrig testat på någon av gemenskapsaktiviteterna i stugorna, men jag måste ju ändå tycka att det är bra att det finns.

Min absoluta favorit i krokarna är dock naturen. Den får mig med jämna mellanrum att fundera på om hus i den här delen av kommunen kanske vore något för oss trots allt. För något jag faktiskt njutit av sedan jag flyttat in här, det är utsikten från vår soffa. På grund av smutsiga fönster har jag i nuläget inga bildbevis att bjuda på (sedan de målade om fasaden har det blivit lite bökigt att öppna fönstren på baksidan, så vi tvättar dem inte alltför ofta, är jag rädd) - men vad jag ser är alltså följande: i förgrunden ser jag en något sliten grässlänt, som på vintern är den perfekta pulkabacken för lite mindre barn. I bakgrunden ser jag ett väldans lummigt berg med en liten gård på toppen. Runtomkring gårdens röda lilla hus kan en om en spänner blicken se fåren gå och beta om somrarna. Helt fucking utsökt, är det faktiskt.

Åt samma riktning som berget ligger börjar våra två promenadvägar - den ena en timme lång och den andra en halvtimme. Det tar oss max fem minuter innan vår promenadväg börjar se ut så här:

Lisa för själen - en sådan här promenadväg borde alla ha tillgång till, för det är helt underbart.

Lundalängtan

Nu var det drygt två år sedan som vi lämnade Lund, och fram tills häromveckan har jag inte ens tänkt tanken att det kanske hade varit kul att stanna. I dryga två år har jag varit helnöjd, och bara tänkt på Lund som det där som var, som jag inte behöver fundera tillbaka så mycket på. Givetvis har längtan efter de människor jag lämnade bakom mig slagit mig då och då - men aldrig staden i sig, och aldrig efter det liv vi levde där.

Men så kom då som sagt en dag häromveckan, då jag av någon anledning kom att tänka på vägen hem från jobbet där i Lund. Den väg jag brukade cykla på tio minuter - en kvart, eller gå på dryga halvtimmen. Jag kom att tänka på hur stabilt det var att cykla i staden, hur lummigt och grönt det var över allt och vilken underbar arbetsplats som universitetet faktiskt var. Jag tänkte att nu när barnen börjar bli lite större, kanske vi kunnat lämna det vakuum som uppstod i staden för oss mitt emellan studentlivet och familjelivet, för att faktiskt ge oss på all den kultur som fanns att tillgå för både stora och små.

Jag tänkte en hel massa goda tankar om staden och livet som jag faktiskt vantrivdes i den sista tiden. Och det är så skönt. För egentligen så ångrar jag fortfarande inte flytten en endaste liten gnutta - men däremot har jag äntligen kommit över de totalt obefogade ogilla-känslor jag kände för Lund, och även Malmö, det allra sista. Om några veckor ska jag åka ner igen för att hälsa på - och då kan jag göra det med full glädje.

Kvällsmänniska!

Och till mitt stora förtret upptäcker jag att det är ännu svårare än vanligt att gå och lägga sig i tid om en fått sova till tjugo över nio på morgonen...

Morgonpigg?

Till min stora glädje har min make börjat inse att han nog är en morgonmänniska trots allt. Och det gör mig glad för att det är inte jag - alltså kan jag med relativt gott samvete sova lite längre på helgerna. Idag är jag dock hemma med barnen för att undvika en förskola med bara vikarier (planeringsdag), och fasade lite för att kanske behöva gå upp trots hemmavarandet. Men så väckte äldsta sonen mig 9.20 - då fick jag dra nappen ur munnen på den yngre varianten så att han också vaknade.

Måndag morgon fick således en mycket god start - följdes av en liten tur med cykelkärran till affären, där vi passade på att köpa upp ett litet lager av veckans utdömda eko-kött att stoppa i frysen. Borde ta ledigt fler måndagsförmiddagar, känner jag...

Hyresugnen

"Jag fattar inte varför folk vill äga sitt boende när det är så smidigt med hyresrätt", sa kollegan. "När min kyl och frys gick sönder härom året ringde jag och anmälde det, och när jag kom hem från jobbet stod det nytt där."

Och visst - om allt funkar så smidigt är det ju alldeles ypperligt med hyresrätt, så klart.

Ovan ser ni vår ugn. Jag har avskytt den sedan dagen vi flyttade in här. Det är nämligen så att handtaget som används för att öppna luckan blir över 70 grader varmt när ugnen är på. Enligt Boverkets regelverk för barnsäkerhet får metalldelar på ugnens utsida inte bli mer än 60-nånting grader. De rekommendationerna antogs dock något år efter att våra skithus byggdes, så det bryr sig inte vår hyresvärd om. Livslängden på vår ugn beräknas vara ytterligare 9 år. Hyresvärden menar att vi förvisso kan betala för att få en ny ugn installerad tidigare, men eftersom de köper in de billigast tänkbara ugnarna misstänker hon att en ny ugn skulle kunna innebära ännu varmare utsida.

Härom veckan var det ett element inne i vår ugn som exploderade. Vi fick löfte om att de skulle laga den redan dagen därpå, sedan dagen efter det och dagen efter det. I två veckor blev vi lovade att ugnshelvetet skulle lagas dagen efter, tills de till slut lagade den. Kanske är det för att jag bor i ett underprivilegierat område, kanske är det för att jag har en usel värd. Men att det skulle vara smidigt att bo i hyresrätt - det håller jag banne mig inte med om!

Mina barn...

...är typ aldrig tysta. Jag tror att det förmodligen är payback, för typ hela mitt liv. Aoch. Det gör lite ont, nästan.

Solkräm

Jag kom på något så smart. Att Bumbi, som nu är fyra, ju faktiskt är lagom stor för att hjälpa mig smörja solkräm på ryggen där jag inte når. Jojo - visst gick han med på att hjälpa. Så han fick fick en stor klick kräm i handen, började smörja och --- tröttnade. Värsta yogaövningen att försöka se till att inte ha världens kletigaste lager på ryggen längre.

Tji fick jag.

Flumeride

Maken och jag: "Gaaaaaaaaaah!"

Bumbi: "Oj, vilken hög backe."

Här fantiseras det friskt(?)

Bumbi: "T är en mammabov och jag är en pappapolis, och nu ska vi skada dig. "

Spidermantårtan

posted from Bloggeroid

Garnvindan

"Du borde ha en garnvinda," sa vännerna. "Gå till Erikshjälpen och se om du hittar en."


Sagt och gjort.

posted from Bloggeroid

Tryggheten

posted from Bloggeroid

Kalasteman

På söndag ska vi anordna vårt första barnkalas. Och ju närmre vi kommer, desto mer inser jag att folk tydligen brukar ha teman på sina barnkalas. Så hur ser vår planering ut?

Jo - vi försöker möta fyraåringens önskelista något sånär. Hittills består den i:

• Blixten McQueen-inbjudningskort (check)
• Spidermantårta, med spidermanljus
• Prinsesskrone-partyhattar
• Massor av ballonger

Tycker att "barns splittrade smak" kan vara ett alldeles utmärkt tema på ett barnkalas. Så det så.

Suck

Så sjukt filmsugen och en unge som vägrar somna på det. Inte mycket till fritid när ungarna somnar före en själv. Inga böcker, inga filmer. Nåväl, läsa och virka går ju förvisso att kombinera med nattning iallafall.

Just nu har jag tagit en paus i läsandet av alla vampyrromaner från tonårshyllan och ägnar mig istället åt Hustvedt.

Bättra mig

I många av de bloggar jag läser skrivs det just nu - eller kanske från och till, snarare - om träning. Ellen skriver om feminister som inte vill erkänna att de tränar för att gå ner i vikt (snarare än för att bli starka). Alex skriver om att träna och bli sund, få kläderna att passa och att samtidigt ha en sund inställning att föra över till sina barn. Och de får mig båda två att reflektera över mig själv och hur jag själv lever.

Om jag tittar på vågen och BMI väger jag 25-30 kilo för mycket. Själv tänker jag kanske 20. Hursom jävligt mycket för mycket. Detta påverkar givetvis mitt självförtroende. Jag vill givetvis vara slank och tjusig, kunna gå in i vilken butik som helst och hitta kläder som sitter som ett smäck. Denna önskan lyckas dock inte motivera mig tillräckligt till att faktiskt ta tag i saken, äta sunt och träna x antal gånger i veckan. Egentligen är det väl ingenting som lyckats få mig att ta tag i saken, då skulle jag ju inte vara där jag är. 

Förutom lite smådåligt självförtroende (som jag ändå slätar över ganska bra genom att klä mig i sådant som passar just min kropp) har övervikten givetvis påverkat mig på en rad olika sätt. Jag är tröttare än jag borde vara, och tar mig inte för att göra allt jag faktiskt skulle vilja göra. Eftersom orken inte är vad den borde, stressar jag mycket lättare upp mig när det är för mycket. Det är svårare att hantera sömnbristen som uppstår med två småbarn hemma. Från och till känner jag hur höfterna eller allra mest mina knän börjar knäppa sig mot mig - helt plötsligt har ett knä vikt sig under mig på väg ner för en trappa.

Detta med höfter och knän är nog det som oroar mig allra mest. Min bror är inte ens 40, ägnade sig mycket åt att idrotta en gång i tiden men fick lägga av med just de saker han föredrog just för att knäna pajade och han behövde opereras. Flera gånger. Min faster, som har en kropp som i allt väsentligt påminner om min, fick innan pensionsålder operera både höfter och knän. Och det är någonting som skrämmer mig - tar jag inte tag i saker är det där jag kommer att vara. Kanske är det där jag hamnar iallafall, men då hade det ju så klart varit skönt att veta att jag åtminstone gjort vad jag kunnat för att förebygga.

Jag måste börja träna. För att bli snygg. Och för att bli stark. Jag tycker inte att dessa båda är något som motsäger varandra - tvärtom. Jag måste ta bort allt onödigt raffinerat socker som jag slänger i mig vecka ut och vecka in. Jag vill inte riktigt det, för det finns ju så mycket gott som jag i sådana fall måste avstå ifrån. Eller bara inte ta så mycket av. Men det är en förändring som jag måste genomföra - för att jag ska orka mer. Jag måste tag i mig själv, för att mina barn en dag inte ska hamna där jag är nu. Jag vill att de ska få lära sig att hantera sina kroppar med respekt. Att de instinktivt ska välja det som är rätt - äta sådant de mår bra av och röra sig varje dag. Jag vet att om jag agerar förebild på dessa plan, kommer det att vara så mycket lättare för dem att göra rätta val i sin tur.

Jag måste bättra mig, helt enkelt. Med början idag - midsommarafton eller ej.

Hur ett barn skänker glädje

Bumbi: "Mamma, du är tjock och jag är smal och Ubbe är smal och pappa är smal. Du är utan oss."

Saker de tänker på istället för att somna

Så, jag är åter till stadiet där Bumbi inte vill somna själv. Därför sitter jag nu bredvid hans säng och väntar på att han ska verka trött. Från och till håller han sig lite extra vaken genom att börja prata med mig. Hittills har jag bland annat fått veta att han, på riktigt, sett ett halsband som lever och att han vill ha sin super Mario-tröja imorgon. Tycker det är fint att jag har en fyraåring som redan planerar sin outfit en dag i förväg, känns ju väldigt organiserat och bra.

TV-toppen

posted from Bloggeroid

Livet i rosa - nu händer det

Min unge har under en period, om han själv fått bestämma, varit klädd i grönt från topp till tå. Från och till har detta ackompanjerats av rosa i form av rosa glittriga vantar, rosa hjälm och rosa cykel. Under perioden har vi råkat ut för en lång rad incidenter, där först och främst en tjej på dagis deklarerat att dessa rosa detaljer inte är okej. Hon har sagt att det rosa innebär att han är tjej, och på något sätt också låtit honom veta att det inte riktigt är okej att vara tjej (åh detta självförakt!).

Så nu är allt annorlunda. Det pratas spiderman, bakugan och beyblade. Han har egentligen inte den blekaste om vem någon av dessa figurer är, men framförallt spiderman är enligt honom starkast i världen och superhäftig. Gott nog antar jag - det är väl bra att ha lite fantasi. Men så kommer vi till färgerna. Jag har generellt försökt uppmuntra en bra blandning av färger och element i klädsel, men nu kommer det:

"Nej, jag gillar inte rosa, jag gillar bara mörkblått! Nej, jag gillar inte ljusblått, jag gillar bara mörkblått!" osv. Mörkblått, mörkblått, mörkblått. Och gärna lite svarta inslag på det. Hade han själv fått shoppa en ny garderob just nu hade han förmodligen sett ut som en liten begravningsnisse. Det får han inte, för han har jättemycket fina kläder i alla möjliga färger som sitter alldeles utmärkt på kroppen ett bra tag framöver. Jag hoppas verkligen att den här dystra färgfasen har gått över tills nästa gång han går upp en storlek... men det vore kanske att hoppas för mycket?

Postat från ett barnrum, i väntan på sömn

Det är inte min sömn jag väntar på. Jag inser ju att det där med nattning borde vara alldeles mysigt och den stund på dagen då en får en mysig stund med barnen. Men jag fattar verkligen inte hur en gör. Idag fick jag helt enkelt lösa det genom att spänna fast den yngre modellen i vagnen. Efter det har de legat helt avslappnade på varsitt håll.

Så just nu är väl allt gott nog, även om det där med att spänna fast känns så där fräscht i teorin. Därför måste jag ju fråga: är det någon som förstår hur en gör för att få två små barn att nöjt lägga sig i varsin säng i samma rum och sedan somna? Utan att busa tokvilt, utan att trigga igång varandra till tusen och utan att någon skadar sig pga för vild lek på för litet utrymme (läs: i en och samma växa- säng).

Om det är någon som har en trollformel som fungerar, var snäll och dela med er! För just nu ogillar jag verkligen den här delen av dagen, som borde vara så mysig.

Kolebäcksugnen

Sedan vi flyttade tillbaka "hem" har vi pratat om att vi vill lära känna vårt närsamhälle, och inte minst de naturupplevelser och turist"attraktioner" som finns i trakterna. Vi har fått gjort ett gäng utflykter, även om de inte blir så ofta som vi skulle vilja.

Idag tog vi oss dock iväg till Kolebäcksugnen mitt i skogen i utkanten av Fritsla. Superbra skogshäng med lite att titta på, lite stigar och en fin grillplats. Idag var nog första gången jag var där sedan en skolutflykt på låg- eller mellanstadiet. Ska lätt göras om.

För lite mer insikt om vad för sorts ställe det rör sig om, bjuder jag här på ett psykadeliskt filmklipp någon bemödat sig lägga upp på Youtube:

Kärleksgåvor

Varje dag bygger mitt barn flera kärleksgåvor till mig. Sedan lägger han dem högt upp på hyllan i mitt sovrum, så att Ubbe inte ska få tag i dem. Det är nämligen väldigt viktigt att mina bilar och helikoptrar och allt vad det är håller sig intakta.

posted from Bloggeroid

Usel jävla dag

Nu är jag trött på all sketans övertid. Ännu mer trött är jag på att vara stressad.

posted from Bloggeroid

Robbie Williams på spanska

Med tanke på gårdagens inlägg tänkte jag att jag lika gärna kunde fortsätta dela med mig av artister som tydligen är stora i Latinamerika. Här kommer Robbie Williams:

Roxette på spanska

Så... Roxette har tydligen världens revival, och åker runt på superuppskattad turné. Eller nåt. I dagens DN kan vi läsa om hur de möts av fanatiska fans i Latinamerika, där de verkar vara hur stora som helst. Eftersom jag tidigare hört smakprov på deras publikfrierier (måste väl inte vara något negativt? - inte nödvändigtvis menat som en diss...) gentemot den spanskspråkiga publiken kunde jag nästan ana att de var stora i de trakterna.

Så här får ni också ett smakprov:



Uppenbarligen var det inte lika viktigt att göra en egen video till den spanskspråkiga publiken - men å andra sidan kanske en kan misstänka att publiken i fråga är relativt van vid dubbat?

"Nu är det slut på veckan..."

"...nu är det dags för fredagsmyys" sjunger 4-åringen medan han proppar i sig ostbågar framför Lilla spöket Laban. Kanske ska tillägga att vi aldrig tittar på reklam-TV i det här huset. Säger bara en sak: DAGIS!

Islands alla vulkaner

Varje kväll nu, i samband med nattning, börjar Bumbi ställa frågor om vulkaner och lava. Vi har pratat lite grand, och han vill verkligen veta hur världen är beskaffad.

B: "Mamma, vulkaner finns inte på riktigt va?"
Jag: "Jo, det gör de. Det finns till exempel på Island."
B: "Jaha." [tyst en stund]
B: "Mamma - Island finns inte på riktigt va?"

Vi har pratat om vulkaner och om lava. Vi har pratat om Eyjafjallajökull och om vad som finns i mitten av jorden. Vi har snurrat på jordgloben för att titta var olika länder ligger och hur långt bort saker och ting är i förhållande till varandra.

I helgen är det så biblioteket och barnavdelningens faktahylla som gäller. Jag gillar verkligen att ungen har börjat  vilja lära sig saker - det är helkul.

Bokstäver som man fyller år med

posted from Bloggeroid

Real life Zombieattack

Visserligen har jag varit en glad tittare på diverse dåliga zombiefilmer (zombies, vampyrer, häxor, monster - what´s not to like?), men när zombierna dyker upp i verkligheten är det inte riktigt lika kul längre.

Naken stönande man åt upp en annan naken mans ansikte. På riktigt. Vad fan? Inte lika kul, utan ganska jävla äckligt, faktiskt.

Di däringa musikalavsnitten

Jag menar, allvarligt talat, vem älskar inte ett bra musikalavsnitt egentligen? De är väl ganska många nuförtiden, serierna som gjort ett avsnitt där karaktärerna helt plötsligt brister ut i sång (med Buffy som det klassiska exemplet). Så hur genialt är det då inte att göra hela serier som är som långa musikaler? Personligen har jag fastnat fullt och helt för både Glee och nu senast Smash. Visserligen kommer Smash inte ens i närheten av Glee, men iallafall! Musikal! Glädje! Eller nåt.

Solsting

Jag har tydligen fått solsting, så nu måste jag googla fram mönster på solhattar för folk med förbannat stora huvuden.

I övrigt kan nämnas att veckans tystnad berott på strandhäng (med årets första dopp - benen domnade), personalfest för mina lärare och återigen strandhäng.

Aktiv

Har varit väldigt aktiv på senare tid. Som nu, till exempel, har jag förutom att plantera om tomatplantorna jag fick av morfar (åh vad gott de luktar), rensat fram ogräset som vuxit upp i de blomlådor vi haft på balkongen över vintern. Hoppas det blir nåt fint.

posted from Bloggeroid

Kontraster

När jag lämnade Borås för en halvtimme sedan var det 25 grader och strålande sol. Nu är jag hemma, det ser ut så här och är åtta grader kallare.

posted from Bloggeroid

Ooops

Sitter och syr medan fyraåringen sitter och roar sig framför datorn med facebookspel.

"Mamma, jag vann - jag fick stjärnor!"
"Jaha, vad spelar du då?"
"Jag spelar det här, där man ska skjuta på robotar."

posted from Bloggeroid

Husjakten, del 10

Så var vi på't igen. Ett alldeles lagom litet hus i ett trevligt område. Visningen gick lite fort och blev kanske lite rörig, då det var mycket folk och vi hade båda barnen med oss. Själv var jag lite täppt i näsan, så lukter kan jag nog inte uttala mig särskilt mycket om. Tre sovrum på ovanvåningen, mycket förvaringsutrymmen både här och var, lagom stor trädgård och en lekstuga.  Trädgården angränsades av en hästgård, vilket känns hemma för mig då jag tillbringade mina första nitton år med hästhage inpå tomten (även om jag själv aldrig kom upp på några hästryggar due to moders allergi). Nära till centrum, nära till skogen, nära till många andra hus som troligtvis innehåller andra barn. Ett alldeles lagom hus, och jag kunde helt se oss bo där. Det kunde inte maken.

Det var det, och morgonen efter hade budgivningen dessutom redan kommit upp i mer än vad vi hade velat ge för motsvarande hus. Tillbaks till noll, således. Kan vi inte bara hitta det där drömhuset till lagom pris snart?

Tidigare inlägg i serien finnes under kategorin "hus och hemmet".

Lyxkonsumtion

För ett bra tag sedan nu gick fjärrkontrollen till vår TV sönder. Detta har inneburit att vi inte kunnat titta på sådant som ligger på USB-minne, och inte heller kunnat bläddra i menyerna på den inbyggda DVD-spelaren. Då vi har en TV av ett väldigt udda märke skulle det bli oerhört dyrt att köpa en ny fjärrkontroll, så vi kom på att den bästa lösningen förmodligen skulle vara att köpa en billig DVD-spelare.

Sedan har vi gått och sugit på den idén ett bra tag, men det har inte blivit något köp. Idag besökte vi en stor loppis, där vi helt plötsligt ser att någon säljer 3 stycken DVD-spelare för 100 spänn. Jag frågade om det var möjligt att bara köpa en av spelarna, och väntade mig nästan att hon skulle svara att jajjemän, det går på hundra pix det med. Så fick jag den för trettio.

"Och jag antar att den fungerar?" frågade jag.
"Ja, den fungerar - det är bara lite överflöd. Lyxkonsumtion."

Vi slog till, gick hem och installerade den fullt fungerande DVD-spelaren (med en Ainbusk singers-skiva kvarglömd inuti) och var hur nöjda som helst. Och det slår mig hur extremt olika det kan vara. Jag tycker nog att vi kan konsumera alltför mycket från och till, och jag kan väl tycka att jag är lite väl lättvindig med att handla ibland, med tanke på såväl plånbok som miljö. Så stöter jag alltså på någon som gått och shoppat en himla massa nya DVD-spelare, trots att de gamla fungerat, och det är då jag inser att vårt konsumtionsmönster inte är så himla illa ändå. Vi tänker ju åtminstone efter någorlunda före vi köper någonting.

Tre DVD-spelare, fullt fungerande. Nu har vi en diskussion här hemma huruvida de som går omkring och köper DVD-spelare på löpande band är idioter eller ej.

Platssparare

Vi slängde ut mikron och har helt plötsligt så mycket plats i skåpen att vi hittar grejerna vi behöver. Då behöver vi inte glömma att vi har dem, köpa nytt och sedan slänga saker för att de är för gamla. Smart!

PS. Okej, jag erkänner - vi har nästan slängt ut mikron. Än så länge har den bara kommit till hallen, men ändå.

Briljant men smärtsamt

Maken och jag har nu kommit fram till något fullständigt briljant. Istället för att dela på kidsen och natta varsin varje natt, ska vi istället öva på att natta båda ungarna tillsammans. Detta leder till att den som inte nattar kan ta disk och städ, vilket leder till mer fritid när allt är klart - förutsatt att det inte tar alltför lång extra tid med nattningen av båda, förstås. I en uppstartsfas (dvs nu) tar det ganska lång tid att natta båda, men vi hoppas att det leder till någonting gott. På sikt.

För tillfället sitter jag och lyssnar på en serie olika tolkningar i serien "barnen vill inte sova". Exempel är barn och far båkar om vem som är en dumskalle. Ytterligare ett exempel är två hysteriskt fnissande barn och en om vartannat suckande och frustande far. Risken är att det här håller i sig. Imorgon är det min tur igen; får se hur det går då...

Lyckad annonsering

Fantastiskt lyckat, det här. Någon som ser något som fattas?

posted from Bloggeroid

Mattan

Vi har hittat en matta på loppis. Den är stor.

Rimligt svar

Jag: "Bumbi, du måste lägga dig ner."
B: "Men jag vill inte ligga ner."
J: "Nähä, vad hade du tänkt dig då?"
B: "Jag vill leka."
J: "Men det får du ju inte nu, det är jättesent."
B: "Nähä, men jag hade tänkt mig det."

Skituppkoppling

De senaste dagarna har jag haft en massa inlägg på gång, men det blir liksom aldrig nåt eftersom comhems uppkoppling funkar så jävla illa jämt.

Och så mycket mer än så här orkar jag inte skriva på telefonen nuförtin. Annat var det när jag åkte tåg en timme om dan.

The mother of all storhandling

Och vad händer? Jo - fucking avstämning är vad som händer.

"Åh nej", sa jag och tittade ner på min överfulla vagn.

ICA-tjejen tittade ner på vagnen och sa också "åh nej". Sedan var hon mäkta imponerad över att jag inte missat nåt.

posted from Bloggeroid

Detox

Jag tog ingen kaka till teet på lunchrestaurangen idag.
Inte heller gick jag och köpte godis till efterrätt.
Eller stannade på vägen hem från jobbet, då jag börjat bli lite hungrig, för att inhandla något sött.

Kanske inte låter som något speciellt för de flesta - men jag har haft impulser att göra allt det ovan nämnda idag, men stoppat mig i tid. De senaste veckorna har det stoppet kommit alltmer sällan, och nu sitter jag här med en dundrande huvudvärk efter att inte ha fått mitt socker. Tanken är att den huvudvärken ska vara början på mitt nya liv. Låt oss hoppas.

Utklädd

Som alla kan se har Bumbi klätt ut sig till pirat.

posted from Bloggeroid

Livet på landet

Ur Markbladet: "Det blir lite av en omvänd skyltning. Man kommer bara att få parkera där det finns markerade p-platser, säger Pär-Erik Johansson, ordförande i teknik- och servicenämnden."

Är det bara jag som tycker att det kanske inte låter så omvänt? Det gäller alltså mitt i centrum av ett samhälle, det här...

Idag

posted from Bloggeroid

Är det meningen att jag ska välkomna solen nu eller?

Jag råkade visst gå ut en halvtimme eller så...

posted from Bloggeroid

Festhumör

Maken, Bumbi och jag ska iväg på fest idag (Ubbe hälsar på mormor och morfar), och då måste en så klart komma i stämning. Vårt allmänna stök är inte jättefestligt att dra runt i alltid, men för att muntra upp mig funkar så gott som alltid valda hits av Boney M.

Idag bjuder jag således på Rasputin:

Telefonvett

Imorse anade jag vagt att Ubbe hade smugit sig upp ur sängen igen. Jag var inte direkt supersugen på att gå upp, men anade då min telefon ringde att det kanske inte var så tidigt trots allt. Tills det visade sig att klockan var halv sju, och det var Ubbe som ringde från makens telefon.

Jäkla tur att det var till mig han ringde...

En ålder

Bumbi är inne i en sån där ålder. I veckor nu har han pratat om robotar. Idag hittade vi en fin och billig en på loppis som vi köpte till honom. Han blev jätteglad, lekte med den ett tag och tog sedan sönder den i småbitar, som allt annat just nu.

Här ovan ser ni ett urval, bland annat den stackars armen.

posted from Bloggeroid

Systemet bygger ju på arbetslöshet

Jag och en kollega brukar sitta på jobbet och beklaga oss över den hetsjakt som bedrivs gentemot arbetslösa, samtidigt som vi har ett ekonomiskt-politiskt system som bygger på att vi måste ha arbetslöshet. Jag undrar vad en egentligen har för en världsbild då en tror att arbetslöshet är någonting som försvinner bara för att en drar in folks bidrag - vill en verkligen lösa problemet kanske ett systemskifte istället hade varit på sin plats?

Röda ropet och Knutna nävar säger det så mycket bättre än vad jag kan, så here goes:

Spring Lasse spring:


Det är något konstigt med friheten:

Gråtfärdig

Det var en riktig pärs att lämna på dagis idag. Under påklädning lappade Bumbi till mig så att det började tjuta i örat. Jag blev arg och hämdlysten, och sa därför att han inte fick cykla till dagis idag. Inte helt genomtänkt kanske, men nu var det sagt.

Bumbi, som uppenbarligen var på kasst humör redan innan, försökte då riva ner den tunga hallspegeln för att i sin tur straffa mig. Jag blev ännu argare, drog fram ståplattan till Ubbes vagn och sa till Bumbi att det var den som gällde. Bumbi ville cykla och jag ville inte bli slagen - tyckte för en kort stund att de båda skulle ta ut varandra.

Så Bumbi grät hela vägen till dagis. Jag fick bära honom in, och han fortsatte gråta. Efter att ha lämnat den yngre modellen på sin avdelning, även han storgråtandes, gick jag och sa hejdå till Bumbi - som fortfarande grät en himla massa.

Alltså - jag presenterar dåliga sätt att hanteta konflikter. Känner mig som skit och som en dålig förebild. Hur får en egentligen barn att sluta slå?

Husjakten, del 9

Den här gången var det nästan så att jag hade börjat planera flytten. Jag tänkte mig att om budgivning, kontraktskrivande och besiktning gick fort, då skulle vi kanske kunna klara någon månad med dubbla kostnader och få flytta in i juli. Större delen av sommaren i en fantastisk trädgård, utrymme för oss alla och ett underbart liv. Det som fick mig att drömma såpass långt - för även om jag brukar bli entusiastisk inför varje husvisning brukar jag faktiskt inte riktigt drömma iväg så fullständigt som jag nu gjort i tre veckor inför dagens visning - var många saker. Läget var trevligt, uppe på en höjd och lite avsides sådär ut mot en ravin/naturskyddsområde. Huset var från 30-talet och verkade påminna en hel del om ett av de första husen vi tittade på, som vi blev lagom förälskade i. Sprillans nytt kök. Trevlig trädgård (vi hade så klart promenerat förbi redan tidigare), som dessutom innehöll ett litet hönshus. Pelletsuppvärmt, alltså relativt låga driftskostnader.

Så kommer då dagen, visningen och besvikelsen. Huset var väl i grunden ganska trevligt - för ja, det påminde en hel del om det där huset vi var och tittade på för länge sedan. Planlösningen var gemytlig, vi skulle få plats alldeles lagom. Köket var jättefint, precis som på bilderna. Trädgården var trevligt uppbyggd och hade strålande potential. Men det där fantastiska läget visade sig dessutom föra med sig en himla massa vägljud. Vägljud skulle så klart kunna vara okej, men det som var lockande med just det här huset var att läget på något sätt kändes avskilt - och då accepterar jag inte ständiga motorljud.

Eftersom det var ett såpass trevligt hus hade jag nog kunnat leva med spruckna takpannor och brädor i fasaden som behövde bytas ut. Kanske också med det faktum att det yttre laget av betongen i grunden hade börjat trilla av (brukar det hända med gamla hus?). Lite mer tveksam ställde jag mig kanske till hålen som fanns i fasaden, där någon sorts rör verkar ha stuckit ut tidigare och som nu var täckta med textilier och grejer. Eller att källartoaletten hade en ventil som var igenproppad med en handduk. Det får mig faktiskt att känns mig lite tveksam. Allt gammalt skräp som låg och drällde i trädgården (samt i alla förrådsutrymmen, samt det skräp som nästintill trillade över oss då vi öppnade garagedörren) var väl också ett tecken på att det inte var de mest omhändertagande ägare som ville kränga oss sitt hus.

Allt det där - allt det som jag just skrev - det hade nog kunnat vara överkomligt, om det inte vore för lukten. Det luktade kattbajs i större delen av huset. Där det inte luktade kattbajs luktade det fukt. Förutom pannrummet, så klart, där det istället luktade bränd pellets.

Tydligen får vi stanna i vår lilla lägenhet i området där vi inte riktigt trivs ett bra tag till.

Tidigare inlägg:
Husjakten
Husjakten, del 2
Husjakten, del 3
Husjakten, del 4
Husjakten, del 5
Husjakten, del 6
Husjakten, del 7
Husjakten, del 8  

Med gårdagens inlägg i åtanke

måste jag väl visa vad jag hittade i ungens egen jackficka.

posted from Bloggeroid

Present

"Här mamma, du får en sten av mig. Du får lägga den i fickan, och så måste du ha den där hela dagen på jobbet. Du får inte visa den för chefen!"

posted from Bloggeroid

Som en stucken gris...

...har Ubbe skrikit större delen av helgen - natt som dag. Lagom tufft, så där. Inte den blekaste vad som försiggår, men tror att det kan ha poppat fram någon ny tand. Men det har aldrig varit på det här viset tidigare, så jag vet inte.

Trodde nog aldrig jag skulle säga det..

...men det här med att göra prognoser, det är faktiskt riktigt roligt.

VAB

Ubbe hade feber igår kväll, så vi är hemma idag. Han har inte feber idag, men så ser ju reglerna ut - minst en feberfri dag innan det blir tillträde till förskolan.

Så... klockan är alltså strax över nio, och vi har redan hunnit spela corona, funny farm och ballongjakten. Nu har vi tagit paus med popcorn och lilla spöket Laban.

Undrar just vad vi ska hitta på resten av dagen?

Halvdant

Jag tycker inte om att göra saker halvdant. Har jag ansvar för någonting (framför allt i jobbsammanhang, eller inom politiken), vill jag att det blir gjort ordentligt. Jag vill att jag och de jag jobbar med ska vara ute i god tid, planera långsiktigt (även om en såklart måste kunna styra upp saker i sista minuten också, då det krävs - jag vill bara inte att det ska vara normen) och att arbetet ska utföras på ett kvalitativt sätt. Jag vill kunna känna mig stolt över det jag gör och åstadkommer. Kanske är det så att jag vill känna mig stolt över det, snarare än den position jag har i olika sammanhang. Lite med mottot "dina handlingar definierar vem du är", snarare än att det skulle vara en titel eller en tjusig plats i maktstrukturen som är det definierande.

Denna preferens är givetvis någonting som varit mig till gagn både inom politiken och på arbetsplatser av alla de slag, men det kan också göra livet galet jobbigt för mig. För visst hade det varit mycket lättare i livet om jag bara kunde rycka på axlarna åt dem i min närhet som vill slarvgöra saker i sista minuten. Visst hade det varit lättare om jag inte brydde mig så mycket, och om jag klarade av att inte känna så himla mycket ansvar hela tiden.

Det sista jag gjorde på jobbet idag var att sitta med en mindfulnesspedagog och planera framtida samarbeten. När vi satt och planerade tyckte jag att idén med mindfulness i föräldraskap var en riktig höjdare (tycker jag iofs fortfarande), och någonting jag själv skulle vilja delta i - men ju mer jag tänker på det hade kanske mindfulness i arbetet varit minst lika mycket för mig...

Nattning

Bumbi: "Mamma, jag är hungrig och törstig."
Jag: "Det blir ingenting nu."
B: "Men jag är jättehungrig."
J: "Du har fått jättemycket mat."
B: "Men jag är... törstig!"
J: "Du har druckit massa mjölk."
B: "Men... jag är... yr."

und so weiter

Det här var väl ändå inte meningen

Glad att vi aldrig bytte däck på bilen.

posted from Bloggeroid

Koppla bort och koppla av

Nu kopplar jag bort kontaktmöjligheter till mig för helgen, för jag  har checkat in på spa med maken.

Rehab för näthatare

Länkkärlek:

REHAB//SARA OCH MOA I BANG

Rysaren fortsätter... eller?

För ett tag sedan skrev jag om varför ormar får mig att rysa alldeles för jävligt, och det inlägget har tydligen lett hit folk. Och precis som historien om ormen som mäter sin matte för att införskaffa middag, fick bara sökorden "ormen lade sig bredvid mig i sängen" mig att rysa. Är det alltså fler ovetande stackare som råkat ut för detta och nu vill veta vad den i smyg ondskefulla ormen sysslar med? Eller... är det kanske bara en skröna?

Och jo - så klart är det bara en skröna. En väl spridd sådan, som sprids med hjälp av såväl Knausgårds Min kamp 2 och Hermansons Himmelsdalen. Visst - medverkan i diverse böcker är så klart inte nödvändigtvis ett tecken på att det är fel, men vidare googling bekräftade att historien knappast är sann. Snopes.com avslöjar skrönan som just en sådan, och talar om att en pyton inte har för vana att mäta sina offer. "They grab, they squeeze, they eat."

Om ormar fortfarande får mig att rysa? Tro fan det! Min google-jakt informerade mig också om att ifall en pytonorm skulle ge sig på mig och bestämma sig för att krama mig till döds, då skulle jag inte ha en chans om jag inte hade andra människor runt omkring som kunde linda bort ormjäveln. Snopes.com fortsätter sitt myth-bustande med att tala om att den typen av ormar folk har hemma inte skulle kunna gapa tillräckligt stort för att äta en vuxen människa. Inte en vuxen, alltså, men ett barn?

Fy fan för att bo i delar av världen som har en massa läskiga, farliga, giftiga ormar och insekter. Jag är så nöjd här i Norden så det finns inte. Visst kan björn och varg vara läskigt och farligt och allt sånt där - men de kommer garanterat inte krypa in i ditt hem när du ligger och sover. Hmpf.

Kontrasten

Igår: inte sovit en blund. Hastar till dagis för att hinna till bilprovningen. Hinner dit, inte en själ där, misslyckas med ankomstregistrering, blir förbannad och inser efter en kvart att det var mitt fel; fel dag.

Idag: sovit tio och en halv timme, strosat till dagis, hunnit till bilprovningen och sitter nu och väntar på att de ska bli klara där.

Jag tror jag gillar den här dagen.

Te-high

Igår eftermiddag-kväll hällde jag nog i mig ett par liter Earl Grey. Det visade sig att jag nog inte är så van vid svart te längre. Teet i kombination med ett och ett halvtåring som klättra fram och tillbaks över en visade sig vara en dålig kombination för sömnens skull. Jag är trött.

Blogginspiration/Länkkärlek

För ett tag sedan började jag lyfta favoritbloggar, och började då med Ellen. Näst på min lista är Alexandra, som precis som Ellen inspirerar mig på många plan. Hon har fått mig att gå ut och springa fastän jag inte var sugen, att köpa snygga skor och genom sin blotta bloggexistens fått mig att må bättre i min roll som förälder. Hon har en typisk vardagsblogg, antar jag, samtidigt som hon sällan går in på för mycket detaljer. Det är oftast personligt men sällan privat.

Förutom att hon tuggar bark och har snygga skor, har hon också tagit initiativ till Klädutmaningen 2.0, där hon uppmanar alla till att ge fan i masskonsumtion (i princip). Vad jag förstått har utmaningen spritt sig något väldigt och blir ju således en lagom bra insats för miljön.

I föräldraskapet verkar hon vara tämligen avslappnad, men egentligen vet jag inte så mycket. Jag vet bara att hon ger intryck av att vara en klok person i allmänhet, och då är det inspirerande då hon utan att knussla säger att hon grät senast häromdagen, eftersom det ibland är skitsvårt att vara förälder (gemensamt tema med Ellen). För det är det ju - men ibland får alla andra det att se så fasansfullt lätt ut, och då är det skönt att få bekräftelse på att det inte är det.

Så ovan - ett litet axplock av vad det är som gör att jag tycker att "Försök att inte se så snygg ut" är en bra blogg.

Hem till byn

Nu när våren börjar närma sig (?) börjar husen ploppa upp på hemnet igen efter flera månaders dvala. Efter att ha varit helt inställda på att vi ska bo i kommunens centralort, börjar jag alltmer kapitulera för tanken på hembyn. I min lilla by skulle vi inte bara ha närmre till släkten (och därmed hjälpen), utan vi skulle också finnas en mil närmare jobbet. Husen är bra mycket billigare, och det skulle även pendlandet bli. Livet på landet innebär generellt en del bilande - att behöva ta bilen för att hälsa på vänner i Kinna skulle därför inte vara särskilt dramatiskt...

Vi börjar helt enkelt bredda våra vyer. Vi har två samhällen att leta i, istället för ett. Båda har sina för- och nackdelar (ett tema jag verkar ha återvänt till de senaste inläggen), men i slutändan är det kanske de specifika husen som kommer att få avgöra.

Vi får väl se hur det blir...

Att älska sig själv

Bumbi säger: "Mamma, jag älskar dig och Ubbe och pappa och mig mest. Vem älskar du? "

Jag: "Jag älskar ju dig och pappa och Ubbe."

Bumbi: "Och dig själv, mamma - glöm inte dig själv!"

Motivationen

När saker och ting bara lassas på varandra - jobbgrej på jobbgrej på jobbgrej på sömnbrist på kyla på... i all oändlighet, då är det svårt att motivera sig till att blogga. Åtminstone för mig. Påskledighet är en befrielse, och det ska bli mäkta skönt - även om vi kommer att flänga runt och träffa folk som bara den. Det har ju såklart både sina för- och nackdelar; det är synd att vi inte får så mycket sitta still-tid, men kul att vi får träffa så mycket roliga människor.

Jag hoppas på att ha tid och ork att återkomma under påskhelgen.

Tåg

Sedan ett tag tillbaka har ju jag blivit bilpendlare. Bilandet fram och tillbaka har ju så klart både för- och nackdelar, men på det stora hela har jag tyckt att det varit ganska skönt. Jag är mer flexibel, behöver inte stressa lika mycket och hamnar precis utanför dörren på jobbet.

Med det i åtanke var det inte riktigt så att jag såg fram emot att behöva ta tåget till jobbet idag. Meckigt, kommer fram senare än vanligt och blir allmänt icke-flexibel. Eller nåt.

Så tar jag då tåget och slås istället av hur skönt det är att få en promenad på morgonen, att få sitta still och inte bara slappa utan dessutom läsa lite bloggar. Underbart!

Bilden här ovan är den utsikt en får när en sitter på tåget på min station. En kollega blev nästan chockad när hon åkte förbi och tänkte om mig att "hon bor i ett industriområde mitt i ingenstans". Och jojo, här bor jag. På min perrong kommer ingen konduktör och talar om ifall tåget inte tänker dyka upp...

posted from Bloggeroid

Brrrr

För jävla kallt idag. Men å, vad jag har saknat mina barfotaskor!

posted from Bloggeroid

Hur är en funtad?

Ja jag hade ju lovat, så Bumbi och jag gick på den där cirkusen igår. Jag sa lite uppmuntrande ord till ungdomarna som stod utanför och demonstrerade (de var nog sammanlagt fem) och satt sedan med en dålig smak i munnen så fort djur var inne i manegen. Bumbi uppskattade clownen och akrobaterna allra mest, vi gick hem tidigt och konstaterade gemensamt att vi inte ska gå på cirkus med elefanter mer. De gav faktiskt inte särskilt mycket för vår underhållning, och vi vill inte betala pengar för att hjälpa till att skada dem.

Själv tycker jag att cirkus som sådan är något alldeles magiskt (med eller utan djur), och det jag uppskattar allra mest är precis i början då cirkusdirektören hälsar välkommen och en himla massa artister är inne i manegen samtidigt. Cirkuskaos med akrobater som står på händer eller hänger högt upp i luften och balanserar. Jonglörer som kastar alla möjliga saker både framåt och bakåt, och alltid lyckas fånga det som är kastat.

Under föreställningens gång kan jag dock inte låta bli att tänka aningen för mycket under numren som framförs, och istället för att känna magi undrar jag hur en kan vara funtad egentligen. Hur en är funtad för att dedikera sitt liv åt saker som att gå ner i spagat med en hund balanserandes på huvudet. Eller för den delen hur lång tid av (meningslös?) övning som måste ha krävts för att bli en fena på att stoppa in pingisbollar eller liknande i munnen och få dem att flyga några meter upp i luften och sedan fånga igen. Det är ju helt knäppt. Fascinerande, men åh så knäppt!

Det moraliska dilemmat

De var ju faktiskt gratis.

posted from Bloggeroid

Josanalfabeter

Mina chefer visste inte vad Brämhultsjuice är. Helt galet!

posted from Bloggeroid

Det här med ortsnamn...

Hur kommer en på såna egentligen? Idag har jag varit i Ölsremma. Var det ligger? Jo - nära Köttkulla.

Tidssjuk och tanddragning

Jag känner mig inte ett dugg frisk, och med tanke på att ena barnet hade feber häromdagen är det väl inte särskilt långsökt. Men så flippar jag runt bland alla trevliga bloggar, och så tänker jag att jag kanske inte alls är sjuk. Kanske är jag bara påverkad av tidsomställningen, och då går det ju säkert över snart.

För övrigt drog jag ut en visdomstand idag. Var inne hos tandläkaren kl 9, kl 9.20 hade jag betalat och gått därifrån. Han petade bara lite i min mun en stund, sedan var tanden ute. Han tipsade om att jag borde ladda upp med lite Alvedon, eftersom det kunde göra ont när bedövningen släppte. Paketet ligger fortfarande oöppnat i min väska.

Gôtt.

Sjukt. Igen.

"Vänta bara tills Bumbi börjar dagis", sa typ den enda jag kände med barn, när Bumbi ännu inte hade börjat. "Det är VAB typ hela tiden ett år, en hinner aldrig jobba."

Men så blev det inte, för Bumbi har varit förvånansvärt lite sjuk. Så när Ubbe skulle börja, slog det mig inte att det kunde vara ett problem. Medelst Bumbi har ju Ubbe fått dagisbakterier hela sitt liv, så det borde väl knappast vara något nytt. Men tji fick vi - han började i slutet av februari, och sedan dess har vi legat hemma i magsjuka en vecka och nu är han hemma med feber.

Det ska då vara fan! Inskolningen har varit allt annat än smidig - han har skrikit som en stucken gris vid lämning, och sedan varit förbannad dagarna i ända. Först i fredags släppte det och jag fick till och med ett stort leende och en vinkande hand då jag gick till jobbet. Och så går han och blir sjuk igen.

Hoppas verkligen att det inte blir så här ett helt år...

Det här med fattigdomen

Det pågår ju tydligen någon sorts debatt om barnfattigdom just nu, och visst finns det massor att säga. Idag tänker jag dock förmedla mig genom lite länkkärlek på temat.

Anna Hövenmark skriver om människors olika förutsättningar.

Mymlan skriver om fattiglappar som bara ska ha och ha, och om vem som har rätt att skaffa barn.

Läs!

Smart

Idag åkte vi till det stora möbelvaruhuset. Bland annat kom vi hem med vettig förvaring till återvinningen, vilket varit en enorm brist. Vi börjar annars bli rikligt bra på det här med förvaring, rensning och att helt enkelt få plats på förhållandevis lite utrymme.

Kanske får tillfälle att återkomma om det någon gång...

posted from Bloggeroid

Öl, must och blåbär

För ett tag sedan skrev jag om alkoholfri go'dricka, och lovade att återkomma med lite recensioner. Tanken var ju såklart att det skulle vara ett förråd som vi har ett tag, så än så länge har vi inte provat allt. Första tillfället vi drack hann jag dock med tre olika sorter, eftersom de första två var så... uuäh!

Först till smakning var Fentimans Shandy. Utan att ha läst beskrivningen gick jag helt på flaskan, närde ett naivt hopp om stoutliknande mums och blev helt galet besviken när jag hällde i mig vad som smakade som - honung. Inget för mig, skickade drycken vidare till nästa person och plockade fram någonting nytt - Jevern.

Till skillnad från den söta Shandyn, var Jevern vansinnigt besk och det gick ännu fortare att skicka vidare den här. Så jag gick vidare till det säkra kortet 100% blåbär, som inte passade alls till det som vi för tillfället åt. Men i övrigt - ååå. så gott det är! Inte för sött, inte för surt, inte för någonting. Inte ens för lagom. Smakar mycket och bra. Systemet klassar det som must, och mustigt är precis vad jag skulle säga att det är. Blåbärssmaken fyller upp hela munnen, och det är med njutning som jag inmundigar denna dryck. Dock skulle jag vilja höja ett varnande finger för överkonsumtion - efter ett tag blir smaken för mycket, så att öppna den där andra flaskan är liksom inte riktigt värt det (speciellt med tanke på priset). Ytterligare en varning på samma tema är att för stor mängd av denna dryck lätt leder till magknip.

Efter detta tillfälle har jag hunnit med båda musterna, och jag måste säga att jag är kluven. Visst är de goda, helt okej, men de står inte alls i paritet med de musterna jag suktat efter sedan de senast fanns att köpa på Systemet för 1,5-2 år sedan - Kiviks halvtorra muster, som till exempel den här Gravensteinen. De två vi smakat idag är alltså Gastronomiklubbens Ingrid Marie och en annan Gravenstein från Kiviks, nämligen Årets skörd. De är båda helt okej. Det är god must som kan drickas lite närsomhelst - men det är ingen fin måltidsdryck, det är de alldeles för söta för.

Jag fortsätter att leta goda alkoholfria alternativ, men för den som vill inleda en egen jakt kan en ju alltid börja med föreningen fruktdrycken. Det är en förening som vill lyfta fram god alkoholfri dricka, som dock verkar ha glömt just den sjyssta, halvtorra fruktdrycken (?).

Flytta så fort ni kan!

Jag var och pratade lite med grannen, som är minst sagt heligt förbannad. Sparbetingen i Marks kommun har gått för långt, och trots att hon har en bra utbildning i grunden och jobbat inom vården i kommunen 22 år kan hon inte få mer än en 90-procentig anställning - inte helt tillräckligt som ensamstående trebarnsmamma. Nu har hon tvingats ta jobb på annan ort och ska flytta härifrån (gör fler som hon blir det ännu mindre skattepengar att dela ut, så det känns som om radikala åtgärder vore på sin plats.)

Till mig sa hon att vi, som har småbarn, borde flytta härifrån så fort vi kan. För att låta barnen växa upp i en kommun med uselt trygghetssystem och skolor som inte kan ta hand om dem, det är ju jävla skit (rent ut sagt). Än så länge är jag dock supernöjd med vår förskola (där vi har tre personal på elva småbarn), men utifrån de historier som hörs runtom är det väl bara att vänta och se vad som händer härnäst...

Det har kanske inte undgått någon att min kära hemkommun inte har varit den mest kompetenta i sitt handhavande av saker och ting, och detta har givetvis fått ödesdigra konsekvenser på lång sikt. "Läge för det goda livet" är kommunens slogan, samtidigt som nya rapporter om nedskärningar trots att vårdpersonal redan får mata tre åldringar åt gången. Det är det goda livet, det... 

Ve och fasa

"Mamma, mamma solen har gått upp - det är dag!"

Och med det i åtanke ser jag inte helt fram emot sommaren…

Workout

Jag har levt värsta onyttiga livet ett tag nu, men ändå har jag av någon anledning inte gått upp i vikt (vilket borde vara det normala för mig). Nu har jag kommit på varför; längst in i den här klädkammaren finns alla mina kläder:

Dagens felskrivning

"Vi vill verka för utökad kommunal kollektivtragik."

Har ägnat nästan fem timmar idag åt att mangla politiskt strategidokument. Sånt kan en också göra på sin fritid, tydligen.

Ormar är inte husdjur

Vi har tillbringat dagen tillsammans med några vänner på Universeum i Göteborg, till både barns och vuxnas förtjusning. För er som inte varit där kan det verkligen rekommenderas - lite i överkant vad gäller inträdet, men å andra sidan borde det ju kunna förväntas med tanke på att de huserar en egen liten regnskog där inne. Såghaj och anakonda och diverse andra spektakulära varelser finns för beskådan. I regnskogen springer små apor fritt, vilket är fascinerande men efter att vännernas unge blev biten i fingret vill jag också varna för att bli för närgången.

Hursom... Både på Universeum och under morgonens barnprogram på SVT barn tittade jag på ormar, och vid båda tillfällena ryste det i hela kroppen. Det har det gjort vid tanken på ormar ända sedan någon berättade för mig om en kvinna som hade en orm till husdjur. Kvinnan tyckte det var väldigt trevligt med en orm, och hade den framme och kelade med under dagarna. På kvällen la hon ner ormen i sitt terrarium och gick själv och la sig i sin säng. Ormen tog sig ut ur terrariet, kröp upp i kvinnans säng och la sig spikrakt tätt intill kvinnan - nästan som för att kela. Kvinnan bar tillbaka ormen till sitt terrarium, ormen kom tillbaka och la sig spikrakt bredvid kvinnan i hennes säng. Detta upprepades sedan natt ut och natt in.

Efter att kvinnan inte lyckats få ormen att sluta komma upp i sängen, vände hon sig till en veterinär och frågade varför ormen betedde sig på detta märkliga vis. Och vad hon fick till svar? Jo; att den mätte för att se om den vuxit och blivit tillräckligt lång för att äta kvinnan till middag. Antar att det är tur att kvinnan vid tillfället inte hade några barn i huset...

Sminkfiaskot

Efter de senaste månadernas missade sömn, kände jag att påsarna under ögonen blev allt större. Jag letade fram en tub foundation som jag hade liggande, och tänkte att det kanske skulle få mig att se lite piggare och fräschare ut. Det hela var mycket misslyckat, och istället för att lyfta var det som om påsarna framhävdes något så väldigt och blev ännu större. Jag funderade lite, och tänkte att det kanske var concealer som saknades i ekvationen. Så jag gick och köpte en concealer - till på köpet en alldeles för dyr en.


Imorse var det alltså dags. Jag skulle mejka mig riktigt ordentligt, bli av med mina påsar och känna mig sååå pigg. Sminket slaskades på, resultatet blev någorlunda jämnt - bra så. Så var det ju mascara också. Och eftersom jag är überkänslig mot den mesta mascaran ute på marknaden har jag för tillfället en som är särdeles kladdig. Så efter att jag med största försiktighet dragit på mascara på både över- och underfransarna var det en himla massa kladd under ögonen iallafall. Jag lät alltihop torka under frukost, tog sedan lite vatten på en tops och tog bort mascaran. Och så klart även concealern. Så nu visade sig de mörka ringarna under ögonen lite fläckvis sådär. Kletade på lite ny concealer, som var fuktig och därför drog med sig lite mascara ner från fransarna och... så fick jag tvätta bort alltihop, springa iväg och lämna på dagis för att sedan gå till jobbet. Det enda smink jag hade kvar i ansiktet var den nästan borttvättade mascaran som mest gav ett intryck av att jag inte bara var trött, utan dessutom nygråten.


Jag menar, vad fan! Finns en anledning till att jag inte brukar sminka mig. Fast nu har jag ju köpt en så dyr concealer, så det är väl lika bra att jag lär mig hur en gör. Även om jag tycker att det funkar rätt bra utan - faktiskt.